Life goes on
Idag har man fått vara stark och fått koncentrera sig för att inte börja gråta flertalet gånger. Måste säga att tårar rann för det gick ej att hålla emot.
En pat med Lungcancer avled idag efter att vart inlagd i 1 mån för utredning, ganska pigg, tills i går. Att folk avlider som är sjuka är rogivande och det ger ett lugn, det är inte det som är det jobbiga.
Att se barn och barnbarn och barnbarnsbarns reaktioner är fruktansvärt och jag har så svårt att hålla tårarna borta.
Sedan när man haft en jätte nära relation då blir det mycket mer påtagligt.
Kan inte ens tänka mig in i den situationen själv, hemska tanke.
Anhöriga var så tacksamma och kramade om mig och sköterskan som jobbat idag, mycket känslosamt. Trots att allt var fint och bra och vi prata om dagen innan vi gick hem, så följde det med hem.
Vet redan att jag ska laga matlådor och städa och hjälpa min egna anhöriga den dagen de behöver det, men detta blir så påtagligt och man ser sig själv i denna situation.
Det blir så laddat och känslosamt för att orka just när man är där med anhöriga, tror det är därför det kommer efter. Man vill ju liksom inte bryta ihop helt, utan bara visa att man är rörd och förstår.
Life goes on