Stjärnklar
Ligger nu och tänker på att jag faktiskt är mamma! Sisådär 5mån efter. ..nej men ett bra tag tog det.
Att få vänta i 6 dagar tills man får hålla sitt barn för första gången är stor saknad. Att sedan hålla i en varm lysröd, luden, så liten och skör är blandade känslor. Det ska ju självklart vara helt underbart att hålla sitt barn för första gången....och när jag fick Ellie på bröstet så fanns inte känslan att hon var min..vet ju det på papper och att det är just hon som legat i magen.
Bara att hålla i en så liten och skör, som får ont vid minsta beröring för huden är så känslig. Apparater som ständigt talar om att nu är något fel, sitter fel. Slangar så andning och mat och medicin går in. När det är en hel vetenskap att bara ta ut barnet från kuvösen, då är det inte lätt att bara njuta av stunden. När du sedan vet att minsta infektion kan döda denna oskyldiga lilla mirakel och det kan tas ifrån dig då är tanken långt bort att jag är mamma. En mur man satt upp för situationen ens ska vara hållbar. Man vill inte visa hur besviken, livrädd och hur missnöjd man är över att vårda sitt barn på avstånd. Att sedan få det på bröstet och du är så rädd att du knappt ens vågar hoppas. Byggt upp största förväntningar på 6dagar, när stunden väl kommer och du skäms över att du inte kände DET. Man vågar helt enkelt inte fatta att det är ditt barn..
För mig tog det lång tid att känna den kärleken. Men varmt om hjärtat är den 14e augusti då vår stjärna fick sitt namn och vi fick inse verkligheten, då vi bägge fick ha vår dotter på bröstet för första gången. Samma dag då Christian blev pappa på papper.
Minns fortfarande känslan av 1000g ren värme. Man visste bara inte om man skulle skratta eller gråta...tror alla gör bägge. Vill bara att för er som är i samma situation ska veta att du är inte ensam!
Ellie ligger nu mätt och sover på mitt bröst och det är ren magi♥♥♥