Lillefot

Det jag kommer att skriva nu är så oerhört stort & mäktigt att det fortfarande, en hel drös med veckor senare, är svårt för mig att ta in. VI har vart tysta ett bra tag, men efter att träffat alla vi önskat berätta det själva till & nu har fått veta från oss, så väljer jag att berätta här.

Jag vill berätta för er att jag ska bli mamma. Jag och Chrille ska bli föräldrar.  ♥






Sexy feeet

Nu åker vi snart till Stockholm:) men en nyhet kommer ut på bloggen vid 16.00 ;) Förinställt så jag slipper vänta tills söndag då vi kommer hem. Alla här vet ju ändå ;)
 
Spännande att åka upp, alla andra har var så lätta att tala om det för, bara chrille som tycker det känns konstigt för att han inte fattat riktigt, så hur säger man då???
Enkelt bara rakt ut :) O, lite nervig måste jag säga,hihi.
 
I går jar jag ju ute med jobbet på Åbryggan, och vi hade skit kul :) men jag gick hem vid 23.00 Då såg mina fötter ut såhär:
Har endast jobbat och settat vid åbryggan, ingen dans och inte ens gått dit innan, då Chrille promt skulle köra mig. Nice, vill inte veta vad som kommer!
 
Nej, nu ska jag upp med korven till mormor och morfar.

Life goes on

Känner verkligen hur mycket jag skulle behöva skriva av mig från jobbet idag, bara så det rinner av mig.
Idag har man fått vara stark och fått koncentrera sig för att inte börja gråta flertalet gånger. Måste säga att tårar rann för det gick ej att hålla emot.
En pat med Lungcancer avled idag efter att vart inlagd i 1 mån för utredning, ganska pigg, tills i går. Att folk avlider som är sjuka är rogivande och det ger ett lugn, det är inte det som är det jobbiga.
Att se barn och barnbarn och barnbarnsbarns reaktioner är fruktansvärt och jag har så svårt att hålla tårarna borta.
Sedan när man haft en jätte nära relation då blir det mycket mer påtagligt.
Kan inte ens tänka mig in i den situationen själv, hemska tanke.
Anhöriga var så tacksamma och kramade om mig och sköterskan som jobbat idag, mycket känslosamt. Trots att allt var fint och bra och vi prata om dagen innan vi gick hem, så följde det med hem.

Vet redan att jag ska laga matlådor och städa och hjälpa min egna anhöriga den dagen de behöver det, men detta blir så påtagligt och man ser sig själv i denna situation.
Det blir så laddat och känslosamt för att orka just när man är där med anhöriga, tror det är därför det kommer efter. Man vill ju liksom inte bryta ihop helt, utan bara visa att man är rörd och förstår.

Life goes on