Lättat

I fredags på vägen upp till avdelningen så fick jag världens klump i magen. Hade kännts bra hela tiden innan.
Hur kommer natten bli, vem kommer jag jobba med. Vad kommer hända under natten. Nu måste jag sätta dit ett leende snabbt. Göm vad jag känner. Le !

En kollega lite sentrialt Hur är det? Ja, du inte jätte bra direkt. Jag har nyss varit nära att gå in i väggen. Jag tar en dag i taget. Jag jobbar med mig själv, för att kunna må bättre.
Å hon stod å gapa! Japp, jag tänker inte svara- Det är bra hur är det själv.
Less på det nu. Dags att acceptera å låta folk förstå. Kanske dem förstår om jag inte hinner med allt mitt jobb å behöver lämna något till dagen.

Sedan jobbade jag med bra folk hela helgen. Så varken ont i magen lördag eller söndag. Känns tryckt att veta vem man ska jobba med. Å veta att vissa behöver jag inte ens be om hjälp. Dem bara dyker upp när dem behövs å avlastar ❤

Men jag hade bestämt mig för att prata med Chefen i morse. Hon reagera med Vad är det du säger?
Jag förklara att allt spring gett mig inflammation å smärta i skinkan. Fått medicin. Att det är så galet mycket att göra att jag känner att jag inte räcker till, hur effektiv jag än är. Tidigare har jag sovit 8h i sträck. Nu vaknar jag vid 13 å tänker jag har gjort det å det å det. Dessutom drömmer jag om jobbet.
Vissa hjälper inte alls till i arbetet å då vet jag redan när jag kommer att detta blir en jobbig natt. Varför slutar dem bra ssk å de sämre får vara kvar? 

Det var såhär allt började. Sedan har jag haft ont, varit trött, kännt mig otillräcklig. En stor tjej hemma med bråk å tjafs å tjat. Alla måsten hemma. Å dessutom så stressar jag å hämtar barn. Jag gör tio saker samtidigt hemma för att vara så effektiv som möjligt.

Å det blev liksom för mycket med allt ett tag, å när man mår redan dåligt i benet så hur ska jag ens klara det först. Jag hur mår jag liksom? Jag har glömt bort mig själv.
Men jag vill inte vara sjukskriven å jag har tackat nej till det. Jag har lagt om mig själv helt å kör inte alls på som innan. 
Men.
Jag kommer inte städa efter någon annan, fylla på förråd, rensa eller stressa för att få mitt arbete gjort. Jag får lov att accepetera å lämna över det jag inte hinner sa jag till henne.
Jag kan inte offra mig själv för andras skull längre.

Hon undrade om jag vantrivdes, söker andra jobb? Om jag ville jobba dag istället?

Jag jobbar natt för att ta färre steg. För höftens skull. Och det har funkat bra tills nu. Så nej, jag vill inte ha dagtid.
Men jag hoppas på att vi kan bli 3 usk på natten. Det skulle göra det hållbart.

Å nej. Det kommer ni inte bli. Inte på 28 Pat säger hon!
Jag höjer rösten!!!
HUR OFTA HAR Vi "bara" 28 PATIENTER ??
Hon hajar till.
Ibland har vi haft 40 över 40 !
Då är fan inte bara en extra ssk någon hjälp. 
Det är inte hållbart för någon av oss på natten. Om hon visste hur ALLA har problem. Högt BT, ont i rygg, ont i ben, migrän, hur resursenhetens usk inte orkar jobba hos oss.

Alltså tänk om man hade en chef som förstod. Som lyssnade utan att slänga tillbaka kritik för att man förklarar hur vi har det på natten.

Men nu känns det bättre för mig iaf. Att jag inte går runt med min lilla hemlighet längre.